fly från sig själv

Fick ett plötsligt sug efter att blogga. Bara skriva och få ur mig allt det där som ibland är jobbigt att prata om. Men det är svårt att börja. Svårt när man har svårt att acceptera det förflutna. Tänkte att jag skulle försöka ta bort eller arkivera alla gamla inlägg för att starta på nytt här på bloggen eftersom jag alltid försöker fly från mig själv och allt jag gjort. men Jag orkar inte lägga ner någon tid på det just nu och vet ärligt talat inte om jag ens vill att det gamla ska bort egentligen. Ibland är det läskigt och jobbigt att läsa om gamla tider, påminnas om gamla trauman och svårigheter men ibland kan det vara läkande för nuet att få se och komma ihåg hur svårt det har varit tidigare. Då får man sig en tankeställare om hur bra det egentligen är för tillfället trots att jag just nu bara vill sticka huvudet i sanden, gå i ide, ge upp. 

Jag hade en 3 månader lång paus från sociala medier. Mådde bättre än någonsin och under den dryga månaden jag var tillbaka så började jag må sämre igen. Kanske har det samband, kanske inte, men jag valde igen att avinstallera apparna på telefonen och gav mig själv löftet att bara kolla på sociala medier på datorn, vilket gör det lite svårare för mig att göra det vilket leder till färre timmars scrollande, mindre stress (hoppas jag) och mindre jobbiga känslor.

Just nu är det svårt, vintern som jag trodde skulle bli lättare detta året känns värre än på länge och jag känner mig ur balans. Som om jag ständigt, och envist försöker klättra upp på en slak lina för att balansera på den, och lika ständigt trillar jag ner igen och igen. Livet är en bergochdalbana men jag undrar om inte min bergochdalbana har lite för djupa dalar och alldeles för branta berg med en topp som inte borde vara riktigt så hög. Fallen blir så brutala att jag inte orkar andas och när jag väl är nere så går all energi åt till att försöka hitta andan igen och skaka av mig känslan av att jag nog tog mig alldeles för högt upp för mitt eget bästa. 

Ja jag vet, metaforer suger, men de är min tröst och min hjälp när jag inte klarar av att prata klarspråk. Jag återkommer med mer klara och tydliga förklaringar när jag klarar av att säga de högt till mig själv. Men här hittar ni mig för tillfället och jag vet ärligt talat inte om jag kommer tillbaka "fullt ut" till sociala medier någonsin efter detta. Men jag vet att det tär för mycket på mig för tillfället. Mitt psyke behöver lugn. Jag behöver lugn. Jag är trött, vissen, vilsen, splittrad. Och den där jävla linan jag försöker balansera på behöver justeras. Eller är det kanske jag som behöver hitta en bättre balans?.. 

Ett livstecken

Ni klickar flitigt in här trots att jag inte uppdaterat på månader och det gör mig glad och varm och jag tänkte lämna lite livstecken till er som inte träffar eller hör av mig annat än på nätet. Jag lever, livet rullar på i ett fasligt tempo och jag känner att min sociala medier detox är något som jag är övertygad om att jag behövde. En månad och 21 dagar har jag varit utloggad och avskärmad från Instagram, Facebook och Snapchat och FAN så skönt det känns. Det var ovant i början men det har gett mig så otroligt mycket perspektiv på livet och allt som det innehåller. Jag känner mig mer harmonisk, får mer gjort, jag känner att jag lägger tid på rätt saker och att jag inte stressar lika mycket.
 
Nu är jag snart klar med skolan, jag har fått ett jobb med start redan veckan innan jul, familjens tillvaro är lugnare och tryggare och viktigast av allt: jag har börjat hitta mig själv och komma underfund vad som är viktigt för mig i livet. Saker som ofta (och ironiskt nog) hamnat i skymundan för annat. Obearbetade trauman och saker jag tryckt undan börjar komma upp till ytan vilket är både jobbigt ich nödvändigt. Det är som om allt sånt liksom får plats i livet nu när jag minimerat min tid på sociala medier. Så jag fortsätter min detox och slutdatumet är 21 december. Då ska jag rensa upp i mitt följflöde och sen komma tillbaka med nya insikter och troligtvis en helt annan inställning till både Instagram och Facebook. 
 
Önskar er allt gott och vi hörs säkert här snart igen ❤

morgonstund

Jag älskar att gå upp innan resten av familjen vaknar. Känna lugnet. Höra tystnaden och kunna andas en stund innan dagen drar igång. Missförstå mig inte jag älskar att umgås med min familj (om nån nu mot förmodan skulle tro nåt annat) men just nu är Lucy inne i nån slags ambivalent kris. Hon vill ha oss hos sig och skriker i panik av separationsångest när vi inte är i närheten samtidigt som hon vill klara sig själv och vara själv. Det är extremt energikrävande och ibland vill jag slita mitt hår men jag fortsätter med mitt mantra: "Det är normalt, det går över". 

Ibland är det en utmaning att försöka vara en lågaffektiv, nära förälder som inte skriker tillbaks, inte straffar och inte bara låter barnet vara och skrika för sig själv. Men jag är övertygad om att det lönar sig i längden. Jag vill bygga upp mitt barn till en stark människa med en stabil trygg grund att stå på och med en stark självkänsla och då tror jag detta är den enda vägen att gå. 

Sen får såklart alla andra göra som de vill även om jag tror att livet blir mycket lättare för både föräldrar och barn utan hot, straff och skrikande. 

Men som sagt, ibland är det skönt med tystnad och lugn och ro. Om så än bara för några minuter per dag 🙈