Ibland är livet sådär kluvet. Man älskar allt man har och har massor att se fram emot samtidigt som man känner sig maktlös inför allt som man inte kan göra något åt. Nu är det över ett år sen migrationsverket fick Matthews ansökan om uppehållstillstånd och det har inte hänt ett piss. Detta innebär att han fortfarande är fast i nåt slags moment 22 här i Sverige. Han får inte folkbokföra sig för att han inte har något fast jobb eller uppehållstillstånd och han kan inte få något jobb eller skriva sig på arbetsförmedlingen om han inte kan språket (vilket är helt sjukt eftersom engelska är vårt andraspråk), han får inte läsa SFI om han inte är folkbokförd här.. så ja ni hör ju. Jag vet att det finns folk som har det värre och som får vänta längre och jag vet att migrationsverket har mycket att göra just nu men det här tär verkligen på oss. Vi älskar varandra och vill vara med varandra mer än något annat men att vara på varandra varje dag dygnet runt hela tiden i en lägenhet på 38 kvm hade nog tagit knäcken på många förhållanden. Lägg sen till bebistiden på det så är det nog inte många som hade stått ut. Men vi klarar detta också. Det bara måste vi.
Jag längtar efter att allt ska lösa sig och att vi får veta att vi får lov att vara tillsammans resten av livet. Det tär så fruktansvärt när man är under press och stress. Jag längtar efter "ett riktigt" liv tillsammans.