Fick ett plötsligt sug efter att blogga. Bara skriva och få ur mig allt det där som ibland är jobbigt att prata om. Men det är svårt att börja. Svårt när man har svårt att acceptera det förflutna. Tänkte att jag skulle försöka ta bort eller arkivera alla gamla inlägg för att starta på nytt här på bloggen eftersom jag alltid försöker fly från mig själv och allt jag gjort. men Jag orkar inte lägga ner någon tid på det just nu och vet ärligt talat inte om jag ens vill att det gamla ska bort egentligen. Ibland är det läskigt och jobbigt att läsa om gamla tider, påminnas om gamla trauman och svårigheter men ibland kan det vara läkande för nuet att få se och komma ihåg hur svårt det har varit tidigare. Då får man sig en tankeställare om hur bra det egentligen är för tillfället trots att jag just nu bara vill sticka huvudet i sanden, gå i ide, ge upp.
Jag hade en 3 månader lång paus från sociala medier. Mådde bättre än någonsin och under den dryga månaden jag var tillbaka så började jag må sämre igen. Kanske har det samband, kanske inte, men jag valde igen att avinstallera apparna på telefonen och gav mig själv löftet att bara kolla på sociala medier på datorn, vilket gör det lite svårare för mig att göra det vilket leder till färre timmars scrollande, mindre stress (hoppas jag) och mindre jobbiga känslor.
Just nu är det svårt, vintern som jag trodde skulle bli lättare detta året känns värre än på länge och jag känner mig ur balans. Som om jag ständigt, och envist försöker klättra upp på en slak lina för att balansera på den, och lika ständigt trillar jag ner igen och igen. Livet är en bergochdalbana men jag undrar om inte min bergochdalbana har lite för djupa dalar och alldeles för branta berg med en topp som inte borde vara riktigt så hög. Fallen blir så brutala att jag inte orkar andas och när jag väl är nere så går all energi åt till att försöka hitta andan igen och skaka av mig känslan av att jag nog tog mig alldeles för högt upp för mitt eget bästa.
Ja jag vet, metaforer suger, men de är min tröst och min hjälp när jag inte klarar av att prata klarspråk. Jag återkommer med mer klara och tydliga förklaringar när jag klarar av att säga de högt till mig själv. Men här hittar ni mig för tillfället och jag vet ärligt talat inte om jag kommer tillbaka "fullt ut" till sociala medier någonsin efter detta. Men jag vet att det tär för mycket på mig för tillfället. Mitt psyke behöver lugn. Jag behöver lugn. Jag är trött, vissen, vilsen, splittrad. Och den där jävla linan jag försöker balansera på behöver justeras. Eller är det kanske jag som behöver hitta en bättre balans?..
Ibland får jag frågan om hur vi orkar med varandra efter att vi gått hemma tillsammans i över två år. Och ibland undrar jag detsamma faktiskt. Vi har inte det livet som vi väntade oss ha just nu men det får vara okej. Ibland vill jag gråta och skrika för att jag känner mig så maktlös men för det mesta tänker jag på det fantastiska vi har och hur lyckligt lottade vi är trots allt.
Matthew har varit arbetslös länge nu och mår inte bra psykiskt och jag har också mina spöken att brottas med och iochmed detta är inte alltid livet på topp. Vi drar just nu runt vår ekonomi med räkningar, mat och allt annat på mindre pengar än en medelsvensson lägger på bara sitt boende.
En viktig komponent till att vi håller ihop är att vi har våra familjer som stöttar oss både ekonomiskt och på andra vis. En annan är att iallafall jag försöker att se det positiva framför att fokusera på enbart det negativa. Visst vi hankar oss fram ekonomiskt, visst vi har inte nån bra situation i vårt förhållande alltid och vi mår ganska kasst vissa dagar båda två. Men vi är båda kroppsligt friska och har ett barn som också är frisk och har en fantastisk personlighet och etr hjärta av guld. Vi har som sagt våra underbara familjer och vänner omkring oss. Vi har kärlek och respekt för varandra och vi är envisa som synden båda två.
Det handlar inte om att vara positiv och trycka undan det som är jobbigt och låtsas som att livet är perfekt. Det handlar om att se allt det positiva som finns i livet trots allt skit och ångest som också finns och som nog alltid kommer finnas.
Det handlar inte om att trycka undan det jobbiga men att acceptera att situationen är som den är just nu och det enda vi kan göra är att kämpa för att det ska bli bättre en dag. Det är så vi orkar. Vi orkar för att vi kämpar för en bättre framtid. En ljus framtid, tillsammans.
Lucy somnade visst på filten på golvet efter att ha varit vaken typ en kvart och här sitter jag med morgonkaffet i lugn och ro. Vilken lyx jag har på morgnarna. Det är inte ofta jag inte kan äta frukost och dricka kaffe för Lucy brukar antingen sova eller underhålla sig själv den lilla stunden.
Det verkar bli ännu en dag med fint väder här och idag ska vi fly den varma lägenheten och åka ut till min moster på landet ett tag. När det är såhär varmt så längtar jag ännu mer efter att flytta. I förrgår var vi på IKEA och kollade på både möbler inför flytt och köpte en del smått och gott. Madrasskydd till sängen (välbehövligt med småbarn), handdukar, porslin och lite sånt. Vi provsatt soffan vi funderat på att köpa och den var såå bekväm men vi har inte bestämt riktigt ännu om det verkligen är den soffan vi vill ha. Vi får se vad vi bestämmer oss för i slutändan.
Det ska bli sååå roligt att inreda ett helt nytt ställe! Jag kan säga som så att det kommer verkligen inte bli IKEA rakt igenom för jag tänker leta möbler och annat på loppisar och second hand för sån är jag 😃 tycker det är mycket charmigare med lite unika möbler och konstellationer. Sen såklart att man kan mixa lite. En till sak som ska bli så mysigt i lägenheten är att vi kommer att ha ett riktigt matbord och att Lucy kommer få en egen stol. Jag ska måla om min gamla tripptrapp stol och sätta dit en original träbygel som mamma hittade på second hand för 10 spänn. Har inte bestämt mig än vilken färg men det får jag känna av lite när vi kommer till lägenheten. Nej nu ska jag sluta sluddra o bladdra och dricka upp mitt kaffe. Sen kallar tvätten på mig!
