gråtmild mamma

Igår var en lång dag för Lucy som vägrade sova längre stunder under dagen. Antagligen för att det var så fruktansvärt varmt och hon behövde fylla på vätska titt som tätt. Hon sov iallafall inte mycket och var framåt kvällen extremt övertrött och ledsen och det var nästan omöjligt att trösta henne. När hon gråter och jag inte kan trösta så får jag ont i hela kroppen. Inte bara psykiskt ont utan det smärtar verkligen på riktigt. Jag ryser i hela kroppen och känner otrolig beundran för de föräldrar som kämpar sig igenom timmar av kolikgråt. Vilka kämpar. Jag klarar knappt av en minut av ihållande gråt. Efter en stund blir jag så frustrerad av att inte kunna trösta att jag bara vill ge upp. Jag är inte frustrerad på henne utan på mig själv och ledsen och besviken över att jag inte kan trösta mitt barn...

Till slut fick jag henne iallafall tillräckligt lugn för att hon skulle vilja amma och mellan gråtattackerna börjad hon äta och lugna ner sig. Jag taggade ner men var fortfarande frustrerad och ledsen och tänkte "hur ska jag orka detta?" Kände mig usel både för oförmågan att trösta och för att jag tänkte som jag tänkte och blev ännu mer ledsen.. Det är inte alltid en dans på rosor. 
Men så mitt i amningsstunden bara några minuter efter att jag tänkt som jag tänkt så tittar Lucy upp med gråtröda ögon och möter min blick. Hon släpper bröstet och spricker upp i världens största leende samtidigt som hon behåller ögonkontakten. Då började jag gråta.

Det var som om Lucy gav mig svaret på frågan jag tänkte en stund innan; anledningen till att jag kommer orka är p.g.a. henne. Hennes underbara leende, villkorslösa kärlek och stoltheten över att vara hennes mamma. Den kommer alltid överväga allt vi kommer gå igenom. 

bajskonsistens och prioriteringar

Det är helt ofattbart att det nu snart gått 7 veckor sen vår lilla tjej kom till oss. Nu börjar det kännas som om hon alltid funnits hos oss och vi lär känna varandra mer och mer för varje dag. Hon tar upp det mesta av min vakna tid och resten lägger jag på att umgås med min man, min familj, laga mat, diska, städa och ta hand om mig själv och därför har inte utrymmet funnits till att blogga. Prioriteringar får man verkligen göra när man har en bebis. Kom på mig själv häromdagen med att överväga om jag skulle bajsa eller chansa på om jag skulle hinna diska medans hon sov. Vilka problem liksom.
 
Nu har vi iallafall gått igenom många av sakerna som alla småbarnsföräldrar upplever. Vi pratar bajs; färg på bajset, konsistens, ropar på varandra för att visa blöjan vi precis bytt för att det var ett roligt mönster.. Vi torkar kräk och går runt i kläder med intorkat kräks och ibland till och med bajs.. Vi har haft dagar när det enda vi pratat om har varit Lucy. Vi stafettlagar mat, vi äter i omgångar och vi pratar med bebisröst (till och med till varandra ibland när man glömt ställa om rösten). Vi sitter och bara stirrar på Lucy när hon sover, när hon pratar med oss eller med sina mobiler eller när hon stirrar tillbaka på oss. Jag är så oerhört tacksam över att vi varit båda hemma denna första tiden och att jag t.ex. haft hjälp när ammat varit det enda jag gjort. Speciellt under de första dagarna när jag hade babyblues och mjölkstas samtidigt.
 
Iallafall så börjar jag få in rutiner och börjar våga gå ut mer med Lucy så allt går framåt. Idag hann jag ju till och med blogga. Kommer ha som mål framöver att iallafall skriva en gång om dagen men helst oftare. Det är ju inte konstigt om jag inte hunnit och känner mig lite vilsen. Det är ju ett helt nytt liv man ska ställa in sig på. 

myser

Det är så mycket annat jag borde göra. Diska, städa, tvätta, röja, sortera osv. men här sitter jag med en sovande bebis ovanpå mig och bara njuter. Tack Lucy för att du lärt mig att sluta stressa runt och att ta vara på stunden. 

Mitt älskade barn ❤