Till slut fick jag henne iallafall tillräckligt lugn för att hon skulle vilja amma och mellan gråtattackerna börjad hon äta och lugna ner sig. Jag taggade ner men var fortfarande frustrerad och ledsen och tänkte "hur ska jag orka detta?" Kände mig usel både för oförmågan att trösta och för att jag tänkte som jag tänkte och blev ännu mer ledsen.. Det är inte alltid en dans på rosor.
Men så mitt i amningsstunden bara några minuter efter att jag tänkt som jag tänkt så tittar Lucy upp med gråtröda ögon och möter min blick. Hon släpper bröstet och spricker upp i världens största leende samtidigt som hon behåller ögonkontakten. Då började jag gråta.
Det var som om Lucy gav mig svaret på frågan jag tänkte en stund innan; anledningen till att jag kommer orka är p.g.a. henne. Hennes underbara leende, villkorslösa kärlek och stoltheten över att vara hennes mamma. Den kommer alltid överväga allt vi kommer gå igenom.