Det blev lite feber igår för Lucy men det var också det enda och efter en alvedon lugnade det ner sig och hon somnade gott och sov som vanligt hela natten. Denna unge, hur ska vi våga skaffa en till när allt gått så felfritt med Lucy från start? Allt från förlossning till amning och sömn fungerar helt fantastiskt nu. Vi har såklart haft det kämpigt men absolut inte så kämpigt som jag trodde det skulle bli.
Jag tror att det blir mycket vad man gör det till. Jag gick in med inställningen att "så, nu kommer det en bebis och den kommer behöva min fulla uppmärksamhet dygnet runt nu ett par månader för att säkra amning, anknytning och trygghet. Ett tryggt, mätt och nöjt barn kommer förhoppningsvis snart att kunna sova ensam och ligga en stund för sig själv och leka." Och det stämde ju faktiskt. Det var jävligt i början, hormonerna sprutade ut ur öronen och vi grät och skrek alla tre, hunden var galen och vi var på väg att ge upp alltihop men jag tror att så blir det med vilken förändring i livet man än ställs inför. Ett kaos är alltid ett kaos, hur positiv en förändring än är!
Och positiv förändring var det. Jag brukar säga till folk att skaffa barn och bli mamma är det bästa jag gjort. Det har gjort mig lyckligare än någonsin. Jag tar hand om mig själv och utvecklas som människa tusen gånger bättre och mer än tidigare. Denna lilla människa kom in i vårt liv och innan det ens gick att urskilja en bebis där inne i magen så hade hon förändrat oss båda. Till det bättre. Jag älskar detta barn så oerhört mycket och jag är så tacksam över att få vara hennes förälder.
