nollställt kontrollfreak

Godmorgon kära läsare! 

Surprise surprise: Ingen bebis inatt heller! Jag har slutat känna efter, visualisera och nu är jag bara helt nollställd inför förlossningen. Det känns numera som om den aldrig kommer att komma.. Tionde dagen på övertid idag och händer ingenting så får vi komma till förlossningen på kontroll imorgonbitti. Ska bli intressant att se vad de säger men som det lät på barnmorskan jag pratade med igår så är igångsättning bara aktuellt om bebis far illa eller om mina värden är dåliga. 
Så är allt som det ska så får jag helt enkelt åka tillbaks hem imorgon efter kontrollen, och jag som sa sist jag var inne på förlossningen att "nu ska jag inte in hit igen förrän jag får lämna stället med min bebis utanför magen"

Det är bra mental träning för mig som är kontrollfreak och älskar att planera och styra upp, att vänta i ovisshet men det tär på mitt psyke nåt enormt. Jag ska försöka köra samma taktik idag som jag gjorde igår och hålla igång hela dagen och inte bli sittande/liggande i soffan för då sniglar sig verkligen tiden bara fram.

-Jag ska försöka komma ut på en längre promenad med Selma nu efter frukost. Vädret ser härligt ut men det är ju april så det kan vända fort.

-Kanske ska jag våldgästa min mor och ta en kopp kaffe. Extra mysigt att fika hos henne om det är soligt för då kan man sitta på hennes balkong.

-Senare ikväll ska jag packa iordning BB-väskorna så att de är helt färdigpackade tills imorgon eftersom de ska med till kontrollen ifall de vill börja sätta igång mig redan då. 

Nu ska jag sluta planera och gå upp och äta frukost istället! 

min fantastiska kropp


Här kommer fyra jämförelsebilder från graviditeten. Överst v.9+0 och v.20+0 och underst v.30+0 och v.41+0 (idag)
Jag tycker det är heeelt fantastiskt hur kvinnokroppen fungerar när det gäller en graviditet. Att vi klarar av en så stor omställning och den påfrestning som en graviditet är, är helt otroligt. Speciellt när det gäller en så kort period som 9 månader faktiskt är när man tänker efter.

Efter att ha blivit gravid är jag extremt imponerad över min kropp som jag tidigare trodde var helt förstörd eller iallafall oduglig. Jag var alltså helt inställd på att jag var sjuk i cancer eller liknande eller att jag aldrig skulle kunna bli gravid. Det visade sig att jag hade helt fel och att min kropp visst klarade av att först tillverka och sen bära ett barn. Nu är det bara upp till bevis hur den klarar en förlossning. Men jag har full tilltro till att det kommer gå bra. Bara det sätter igång nån gång liksom!

Jag har inte fått några hudbristningar än så länge vilket jag är glad över. Hade jag fått hudbristningar hade jag nog först tagit det väldigt hårt men senare förhoppningsvis lärt mig att acceptera de som de vackra påminnelser de är; tigerränder liksom! Jag älskar när kvinnor visar upp sina bristningar med stolthet och inte skäms över dessa märken (varför man nu ska göra det) men jag hade nog själv skämts, konstig som jag är.

Något som ska bli intressant att se efter graviditeten när huden börjar dra ihop sig igen är hur min tatuering kommer att se ut. Det är något som jag ofta funderar över men inte oroar mig för i nån stor utsträckning. Det går ju alltid att fixa till på ett eller annat sätt. 

Nu är mina veckobilder kompletta (förutom någon vecka i början som jag missade) förutom en sista bild på magen med bebis utanför. Längtar så mycket efter att få ta den bilden! 


igångsättningsfunderingar

Om ingenting händer idag eller inatt så ska jag imorgon ringa förlossningen och boka tid för kontroll och eventuell ingångsättning. Det är med blandade känslor jag tänker på att jag kanske kommer bli igångsatt i början av veckan.

Trots att jag vill ha bebis här nu nu nu och helst för flera veckor sen så tycker jag ändå inte alls om tanken att bli igångsatt. Såklart så är det ett bra sätt om barnet eller mamman far illa och det finns risk för komplikationer och så vidare men fungerar allt som det ska och bebis mår bra där inne så vill jag ju helst att allt ska sätta igång av sig själv och att det blir ett så naturligt förlopp som möjligt. Samtidigt är jag väldigt orolig för jag har hört om de som fått kämpiga förlossningar eftersom bebisen växt sig för stor och till och med hört om de som förlorat sina barn eftersom moderkakan eller navelsträngen slutat fungera när de gått över tiden.

Det är ju sånt här som läkarna kommer kontrollera när jag kommer in. Flödet i navelsträngen, moderkakan, om det finns tillräckligt med fostervatten och om livmodertappen är mogen. Och sen kommer de (och förhoppningsvis jag också) att ta ställning till om igångsättning är aktuellt.

Jag har funderat mycket på en eventuell igångsättning och jag har kommit fram till att jag nog inte kommer kunna ta ställning fullt ut angående detta förrän jag sitter där med fakta i hand och pratar med en läkare eller barnmorska om det. Först då kommer jag nog att kunna tänka klart och ta ett beslut. Jag tänker just nu att är allt som det ska så vill jag nog inte bli igångsatt i början på veckan men jag kan lika väl ändra mig känner jag. 

Något jag redan nu vet är att om jag ska sättas igång så kommer jag tacka nej till en av metoderna om den erbjuds. Jag vill inte använda cytotec. Jag vet inte om det används på mitt sjukhus men jag har hört andra som använt detta och som fått komplikationer och där barn och mamma nästan har strukit med. Samtidigt har jag hört folk som det gått väldigt bra för trots cytotec men för mig känns det inte alls som ett alternativ. Jag kan inte släppa tanken av att (vad jag har hört) cytotec används/har använts som abortmedel. Då känns det absurdt att det används när man vill att barnet föds friskt.

Nej jag tycker att bebis kan bestämma sig för att komma ut av sig själv nu. Kanske h*n får bråttom om det hotas om vräkning på riktigt?