Matthew har varit arbetslös länge nu och mår inte bra psykiskt och jag har också mina spöken att brottas med och iochmed detta är inte alltid livet på topp. Vi drar just nu runt vår ekonomi med räkningar, mat och allt annat på mindre pengar än en medelsvensson lägger på bara sitt boende.
En viktig komponent till att vi håller ihop är att vi har våra familjer som stöttar oss både ekonomiskt och på andra vis. En annan är att iallafall jag försöker att se det positiva framför att fokusera på enbart det negativa. Visst vi hankar oss fram ekonomiskt, visst vi har inte nån bra situation i vårt förhållande alltid och vi mår ganska kasst vissa dagar båda två. Men vi är båda kroppsligt friska och har ett barn som också är frisk och har en fantastisk personlighet och etr hjärta av guld. Vi har som sagt våra underbara familjer och vänner omkring oss. Vi har kärlek och respekt för varandra och vi är envisa som synden båda två.
Det handlar inte om att vara positiv och trycka undan det som är jobbigt och låtsas som att livet är perfekt. Det handlar om att se allt det positiva som finns i livet trots allt skit och ångest som också finns och som nog alltid kommer finnas.
Det handlar inte om att trycka undan det jobbiga men att acceptera att situationen är som den är just nu och det enda vi kan göra är att kämpa för att det ska bli bättre en dag. Det är så vi orkar. Vi orkar för att vi kämpar för en bättre framtid. En ljus framtid, tillsammans.
dagen
Klockan är snart tio. En fullspäckad dag är till ända. Min pappa bytte idag till vinterdäcken han köpte till oss i julklapp som vi desperat behövde då de gamla var utslitna och skulle inte hållt en mil till. Innan vi ska åka säger han att det ligger en kyckling i kylen jag kan ta (han vet att ekonomin inte är toppen) och jag börjar typ gråta av lycka. En till middag att laga liksom. Denna fantastiska människa som alltid ger och ger trots att han inte själv har så han klarar sig vissa stunder och som inte en enda gång under dessa snart 23 åren han agerat pappa åt mig har sett mig annorlunda än sina egna barn.
"Varför gråter du så mycket nu?"
Min syster åkte sen med mig och veckohandlade (läs hjälpte mig igenom affären utan att gå sönder av stress) sen hämtade vi upp min andra syster och hennes pojkvän som hjälpte mig upp med alla kassar. Väl hemma hade sambon dammsugit och plockat undan i lägenheten och jag kunde sätta igång med middagen medans gästerna lekte med en överlycklig Lucy.
Efter en supergod middag kollade vi Bolibompa med Lucy och sen körde jag hem gästerna och Lucy somnade i bilen på väg hem. Nu har hon sovit i snart 2 timmar och jag har hunnit plocka undan, ta disken och yoga. Nu dags att slappa på soffan en stund och plugga inför psykologiprovet innan jag ska lägga mig i sängen hos de jag älskar mest.
Ikväll är jag tacksam. Tacksam för min familj som trots allt som vi gått igenom ställer upp för varandra i ur och skur på alla sätt och vis. Tacksam för att vi har hälsan. (Nåja det går nog att debattera hur pass friska vi är 😂) Tacksam över allt som vi tagit oss igenom och som vi blivit starkare av.
Tacksam över livet ❤
När dammen brister
Jag försöker desperat att alltid se allting på den ljusa sidan, vara positiv och kämpa på men ibland brister jag också. Jag får påminna mig gång på gång om att livet inte är svart eller vitt.
"Jag tror jag har väntat för länge med att gråta"
Jag känner mig 2 ton lättare efter att ha gråtit men jag är fortfarande så jävla ledsen. Ledsen över våra förhoppningar och drömmar som känns så jävla avlägsna just nu. Ledsen över att livet inte alltid blir som en tänkt sig.
Och det är okej att vara ledsen över det. Det är okej att känna sorg. Det dödar mig inte och det gör mig inte svagare.
Det är okej.