Fick ett plötsligt sug efter att blogga. Bara skriva och få ur mig allt det där som ibland är jobbigt att prata om. Men det är svårt att börja. Svårt när man har svårt att acceptera det förflutna. Tänkte att jag skulle försöka ta bort eller arkivera alla gamla inlägg för att starta på nytt här på bloggen eftersom jag alltid försöker fly från mig själv och allt jag gjort. men Jag orkar inte lägga ner någon tid på det just nu och vet ärligt talat inte om jag ens vill att det gamla ska bort egentligen. Ibland är det läskigt och jobbigt att läsa om gamla tider, påminnas om gamla trauman och svårigheter men ibland kan det vara läkande för nuet att få se och komma ihåg hur svårt det har varit tidigare. Då får man sig en tankeställare om hur bra det egentligen är för tillfället trots att jag just nu bara vill sticka huvudet i sanden, gå i ide, ge upp.
Jag hade en 3 månader lång paus från sociala medier. Mådde bättre än någonsin och under den dryga månaden jag var tillbaka så började jag må sämre igen. Kanske har det samband, kanske inte, men jag valde igen att avinstallera apparna på telefonen och gav mig själv löftet att bara kolla på sociala medier på datorn, vilket gör det lite svårare för mig att göra det vilket leder till färre timmars scrollande, mindre stress (hoppas jag) och mindre jobbiga känslor.
Just nu är det svårt, vintern som jag trodde skulle bli lättare detta året känns värre än på länge och jag känner mig ur balans. Som om jag ständigt, och envist försöker klättra upp på en slak lina för att balansera på den, och lika ständigt trillar jag ner igen och igen. Livet är en bergochdalbana men jag undrar om inte min bergochdalbana har lite för djupa dalar och alldeles för branta berg med en topp som inte borde vara riktigt så hög. Fallen blir så brutala att jag inte orkar andas och när jag väl är nere så går all energi åt till att försöka hitta andan igen och skaka av mig känslan av att jag nog tog mig alldeles för högt upp för mitt eget bästa.
Ja jag vet, metaforer suger, men de är min tröst och min hjälp när jag inte klarar av att prata klarspråk. Jag återkommer med mer klara och tydliga förklaringar när jag klarar av att säga de högt till mig själv. Men här hittar ni mig för tillfället och jag vet ärligt talat inte om jag kommer tillbaka "fullt ut" till sociala medier någonsin efter detta. Men jag vet att det tär för mycket på mig för tillfället. Mitt psyke behöver lugn. Jag behöver lugn. Jag är trött, vissen, vilsen, splittrad. Och den där jävla linan jag försöker balansera på behöver justeras. Eller är det kanske jag som behöver hitta en bättre balans?..
Dagarna går. Jag får mer och mer ork. Medicinen verkar hjälpa för det känns så mycket lättare. Livet i stort känns mer hanterbart och enklare. Diskberget känns inte som ett mount everest och att laga mat är inte ett heldagsprojekt. Jag går inte runt med konstant ångestpåslag och är rädd för livet och vad som komma skall. Jag tänker klarare, ser klarare och känner lycka igen. Jag skrattar högt och ofta och gråter inte varje dag. Jag börjar fatta hur skevt och dåligt jag mått det senaste året. Nu kan jag njuta av att vara mamma, att ha en fantastisk sambo och ork att vara detsamma. Jag är inte lika arg och bitter och missunnar inte andra deras lycka. Jag är jag igen. Den Julia som jag länge hade tappat bort. Jag har en lång väg att gå fortfarande men är under utredning för en eventuell terapi som förhoppningsvis ska göra mig frisk från mitt personlighetsyndrom och hjälpa mig att jobba upp min självkänsla och min motståndskraft mot yttre omständigheter som annars påverkar mig enormt. Jag kommer sakta tillbaks till livet, det är svårt. Men jag vill och jag kan och jag ska må bra och orka leva. Livet är alldeles för viktigt, fantastiskt och få förunnat, för att oroa sig, straffa sig själv eller vara ledsen varje dag. Jag lever bara en gång och den gången är nu. Precis nu. Och nu, och nu.
Tankarna ekar i huvudet och förökar sig till ett enda stort sorl.
Det låter till slut som om någon satt in ett getingbo i huvudet och retat upp dess invånare som nu surrar omkring planlöst i panik. De studsar mot skallbenet och sticker ursinnigt med sina gaddar mot insidan av mitt huvud allt medan surret bara fortsätter. Det känns som om de där arga små varelserna bara blir starkare och starkare ju mer smärta de åsamkar mig. Mitt huvud fylls av en slags vibration av rörelser och ljud som bara blir starkare och starkare, högre och högre för varje sekund som fortskrider. Det gör ont, bränner och jag vet inte hur jag ska orka en sekund till. Det kryper i kroppen och det känns som om jag ska brinna upp inifrån. Det sägs att getingar dör om de sticker men de blir bara fler och fler...
