Livet här och nu

Dagarna går. Jag får mer och mer ork. Medicinen verkar hjälpa för det känns så mycket lättare. Livet i stort känns mer hanterbart och enklare. Diskberget känns inte som ett mount everest och att laga mat är inte ett heldagsprojekt. Jag går inte runt med konstant ångestpåslag och är rädd för livet och vad som komma skall. Jag tänker klarare, ser klarare och känner lycka igen. Jag skrattar högt och ofta och gråter inte varje dag. Jag börjar fatta hur skevt och dåligt jag mått det senaste året. Nu kan jag njuta av att vara mamma, att ha en fantastisk sambo och ork att vara detsamma. Jag är inte lika arg och bitter och missunnar inte andra deras lycka. Jag är jag igen. Den Julia som jag länge hade tappat bort. Jag har en lång väg att gå fortfarande men är under utredning för en eventuell terapi som förhoppningsvis ska göra mig frisk från mitt personlighetsyndrom och hjälpa mig att jobba upp min självkänsla och min motståndskraft mot yttre omständigheter som annars påverkar mig enormt. Jag kommer sakta tillbaks till livet, det är svårt. Men jag vill och jag kan och jag ska må bra och orka leva. Livet är alldeles för viktigt, fantastiskt och få förunnat, för att oroa sig, straffa sig själv eller vara ledsen varje dag. Jag lever bara en gång och den gången är nu. Precis nu. Och nu, och nu. 

igångsättningsfunderingar

Om ingenting händer idag eller inatt så ska jag imorgon ringa förlossningen och boka tid för kontroll och eventuell ingångsättning. Det är med blandade känslor jag tänker på att jag kanske kommer bli igångsatt i början av veckan.

Trots att jag vill ha bebis här nu nu nu och helst för flera veckor sen så tycker jag ändå inte alls om tanken att bli igångsatt. Såklart så är det ett bra sätt om barnet eller mamman far illa och det finns risk för komplikationer och så vidare men fungerar allt som det ska och bebis mår bra där inne så vill jag ju helst att allt ska sätta igång av sig själv och att det blir ett så naturligt förlopp som möjligt. Samtidigt är jag väldigt orolig för jag har hört om de som fått kämpiga förlossningar eftersom bebisen växt sig för stor och till och med hört om de som förlorat sina barn eftersom moderkakan eller navelsträngen slutat fungera när de gått över tiden.

Det är ju sånt här som läkarna kommer kontrollera när jag kommer in. Flödet i navelsträngen, moderkakan, om det finns tillräckligt med fostervatten och om livmodertappen är mogen. Och sen kommer de (och förhoppningsvis jag också) att ta ställning till om igångsättning är aktuellt.

Jag har funderat mycket på en eventuell igångsättning och jag har kommit fram till att jag nog inte kommer kunna ta ställning fullt ut angående detta förrän jag sitter där med fakta i hand och pratar med en läkare eller barnmorska om det. Först då kommer jag nog att kunna tänka klart och ta ett beslut. Jag tänker just nu att är allt som det ska så vill jag nog inte bli igångsatt i början på veckan men jag kan lika väl ändra mig känner jag. 

Något jag redan nu vet är att om jag ska sättas igång så kommer jag tacka nej till en av metoderna om den erbjuds. Jag vill inte använda cytotec. Jag vet inte om det används på mitt sjukhus men jag har hört andra som använt detta och som fått komplikationer och där barn och mamma nästan har strukit med. Samtidigt har jag hört folk som det gått väldigt bra för trots cytotec men för mig känns det inte alls som ett alternativ. Jag kan inte släppa tanken av att (vad jag har hört) cytotec används/har använts som abortmedel. Då känns det absurdt att det används när man vill att barnet föds friskt.

Nej jag tycker att bebis kan bestämma sig för att komma ut av sig själv nu. Kanske h*n får bråttom om det hotas om vräkning på riktigt?

svullna ben och fixerad bebis

Idag har jag varit på sista kontrollen hos barnmorskan för denna graviditeten. Jag har gått upp tre kilo sen förra besöket och nu väger jag mer än jag någonsin gjort i hela mitt liv. 82 kilo och en total viktuppgång på 22 kilo under graviditeten. Jag själv tror att en hel del av dessa sista kilona är vätska eftersom jag svullnat i benen och fötterna senaste veckorna. 


Barnmorskan undrade hur jag mådde och jag berättade hur trött och knäckt jag är och hon förstod. Hon sa att om inte bebis kommit på söndag så ska jag ringa förlossningen och boka tid för en kontroll i början av nästa vecka (troligtvis på tisdag) då de ska köra ctg, ultraljud och en undersökning för att se ifall jag är redo för en igångsättning och isåfall görs det då. Om inte så skickas jag hem och så får jag vänta tills 42+0 (nästa lördag) innan de sätter igång mig. Men jag hoppas ju såklart på att slippa ringa förlossningen av någon annan anledning än att jag behöver komma in och föda barn. Helst ska det där samtalet ringas inom det närmsta dygnet. Önska kan man ju alltid göra!

Bebis har iallafall fixerat sig så h*n är redo att komma ut när som. Hoppas hoppas hoppas att denna extrema tröttheten jag känt idag är kroppens sätt att säga att jag behöver samla krafterna inför förlossningen och att det snart sätter igång. Jag är sååå redo att träffa vår bebis nu!