Om ingenting händer idag eller inatt så ska jag imorgon ringa förlossningen och boka tid för kontroll och eventuell ingångsättning. Det är med blandade känslor jag tänker på att jag kanske kommer bli igångsatt i början av veckan.
Det är ju sånt här som läkarna kommer kontrollera när jag kommer in. Flödet i navelsträngen, moderkakan, om det finns tillräckligt med fostervatten och om livmodertappen är mogen. Och sen kommer de (och förhoppningsvis jag också) att ta ställning till om igångsättning är aktuellt.
Jag har funderat mycket på en eventuell igångsättning och jag har kommit fram till att jag nog inte kommer kunna ta ställning fullt ut angående detta förrän jag sitter där med fakta i hand och pratar med en läkare eller barnmorska om det. Först då kommer jag nog att kunna tänka klart och ta ett beslut. Jag tänker just nu att är allt som det ska så vill jag nog inte bli igångsatt i början på veckan men jag kan lika väl ändra mig känner jag.
Något jag redan nu vet är att om jag ska sättas igång så kommer jag tacka nej till en av metoderna om den erbjuds. Jag vill inte använda cytotec. Jag vet inte om det används på mitt sjukhus men jag har hört andra som använt detta och som fått komplikationer och där barn och mamma nästan har strukit med. Samtidigt har jag hört folk som det gått väldigt bra för trots cytotec men för mig känns det inte alls som ett alternativ. Jag kan inte släppa tanken av att (vad jag har hört) cytotec används/har använts som abortmedel. Då känns det absurdt att det används när man vill att barnet föds friskt.
Nej jag tycker att bebis kan bestämma sig för att komma ut av sig själv nu. Kanske h*n får bråttom om det hotas om vräkning på riktigt?