Dagarna går. Jag får mer och mer ork. Medicinen verkar hjälpa för det känns så mycket lättare. Livet i stort känns mer hanterbart och enklare. Diskberget känns inte som ett mount everest och att laga mat är inte ett heldagsprojekt. Jag går inte runt med konstant ångestpåslag och är rädd för livet och vad som komma skall. Jag tänker klarare, ser klarare och känner lycka igen. Jag skrattar högt och ofta och gråter inte varje dag. Jag börjar fatta hur skevt och dåligt jag mått det senaste året. Nu kan jag njuta av att vara mamma, att ha en fantastisk sambo och ork att vara detsamma. Jag är inte lika arg och bitter och missunnar inte andra deras lycka. Jag är jag igen. Den Julia som jag länge hade tappat bort. Jag har en lång väg att gå fortfarande men är under utredning för en eventuell terapi som förhoppningsvis ska göra mig frisk från mitt personlighetsyndrom och hjälpa mig att jobba upp min självkänsla och min motståndskraft mot yttre omständigheter som annars påverkar mig enormt. Jag kommer sakta tillbaks till livet, det är svårt. Men jag vill och jag kan och jag ska må bra och orka leva. Livet är alldeles för viktigt, fantastiskt och få förunnat, för att oroa sig, straffa sig själv eller vara ledsen varje dag. Jag lever bara en gång och den gången är nu. Precis nu. Och nu, och nu.
