välkommen vecka 36

I lördags gick jag och bulan in i vecka 36. Nu är det verkligen nära och det börjar märkas också. Jag har mycket sammandragningar, en del onda sådana samt att jag börjar känna mig rejäält tung och klumpig (jag river ner saker med både mage och rumpa och går in i dörrar och dörrkarmar för jag inte har nån aning om hur stor jag är). Bebis bökar runt som en tok inne i magen och nu är det mest svepande rörelser och ibland sparkar mot revbenen på höger sida så det märks att det inte är några kullerbyttor som slås där inne längre.
 
 
När jag jämför veckans bild med föregående vecka så tycker jag faktiskt att det är rejäl skillnad för att bara vara 7 ynka dagar. Men jag antar att det är dags att svälla upp nu innan bebis tittar ut. 
 
Jag har fortfarande inte fått några sömnproblem som alla säger att man "ska" få innan det är dags. Jag vaknar oftast 2 ggr per natt och behöver gå upp på toa men jag tycker inte det stör speciellt mycket. Jag har ju iofs väldigt lätt att somna och sover mig igenom i princip vad som helst så det är kanske inte så konstigt. Jag njuter iallafall av att få sova ordentligt!
 
Jag hoppas på att fortsätta kunna vara aktiv och glad resterande tiden av graviditeten och håller tummarna för att kroppen ska samarbeta med mig. Nu är det inte långt kvar!

vårkänslor

Idag har jag vårkänslor. Vi har helt fantastiskt skönt väder; strålande solsken, blå himmel och relativt vindstilla. Fåglarna kvittrar och jag känner för att göra detsamma! Jag har ägnat förmiddagen åt att ta en längre promenad med vovvan, ta en lååång dusch, rensa och städa kylen och ätit en god lunch av resterna från gårdagens middag. (Det blev rostade potatishalvor med olivolja, spiskumminkryddade biffar och tsatziki. Allt hemlagat såklart!)

Det är så otroligt skönt att äntligen ha kommit in i en rutin av att ta hand om mig själv och prioritera mitt välmående. Jag har börjat få upp ögonen för vad jag behöver och vad jag mår bra av och det är en sån fantastisk känsla. 
Att äntligen leva mitt liv för min egen skull.

Jag har kommit på att små saker gör stor skillnad för mig. Till exempel regelbundna måltider och mellanmål, regelbundna sovtider, fysisk aktivitet och att göra "det lilla extra" som att t.ex. smörja in mig med en skön lotion efter en lång dusch, måla naglarna och "fixa till mig" på morgonen. 
De här sakerna verkar kanske inte som några revolutionerande grejer för en "vanlig" människa men för mig som hela livet sett mig själv som något äckligt, fult och värdelöst och som i flera års tid tyckt att det bästa vore om jag var död, så är det en stor sak. 

Jag är inte längre fast i en ond spiral av dåligt mående. Jag prioriterar mig själv och mitt liv. Jag tillåter mig själv att känna lycka. 

tidsuppfattning

Idag är det exakt 5 veckor tills bebis är beräknad att komma. (34+6)
Det börjar kännas riktigt pirrigt nu men det lustiga är att det inte känns som att det är så kort tid kvar. Blivande pappan är heelt uppe i varv vad gäller att det snart är dags. Jag föreslog igår att han kanske skulle ta och åka och hälsa på sin familj i England i nån vecka och jag fick en sån mördarblick tillbaka och sen ett argt: "tror du att jag vill riskera att missa mitt barns födelse? Det kan ju hända NÄR SOM nu!" 
 
Men så känns det inte för mig. Jag har inte ens packat den berömda BB-väskan ännu och jag känner mig inte heller stressad inför att göra det. Jag kommer ihåg i början av graviditeten hur exalterad jag var inför att packa den där väskan och hade jag inte hejdat mig hade jag säkert börjat i vecka 10. 
Nu är jag mer inställd på att: "men det tar lång tid från första värken tills dess att vi behöver åka, jag hinner packa väskan mellan värkarna"
 
Jag tror ju fortfarande på den första uträkningen av beräknad födelse som gjordes vilket är 25 mars och då är det ju en hel vecka mindre att vänta. Så om jag går efter den uträkningen så går jag in i 9:e månaden imorgon. Helt galet.