morgonstund

Jag älskar att gå upp innan resten av familjen vaknar. Känna lugnet. Höra tystnaden och kunna andas en stund innan dagen drar igång. Missförstå mig inte jag älskar att umgås med min familj (om nån nu mot förmodan skulle tro nåt annat) men just nu är Lucy inne i nån slags ambivalent kris. Hon vill ha oss hos sig och skriker i panik av separationsångest när vi inte är i närheten samtidigt som hon vill klara sig själv och vara själv. Det är extremt energikrävande och ibland vill jag slita mitt hår men jag fortsätter med mitt mantra: "Det är normalt, det går över". 

Ibland är det en utmaning att försöka vara en lågaffektiv, nära förälder som inte skriker tillbaks, inte straffar och inte bara låter barnet vara och skrika för sig själv. Men jag är övertygad om att det lönar sig i längden. Jag vill bygga upp mitt barn till en stark människa med en stabil trygg grund att stå på och med en stark självkänsla och då tror jag detta är den enda vägen att gå. 

Sen får såklart alla andra göra som de vill även om jag tror att livet blir mycket lättare för både föräldrar och barn utan hot, straff och skrikande. 

Men som sagt, ibland är det skönt med tystnad och lugn och ro. Om så än bara för några minuter per dag 🙈

Drömmar och solsken

Inatt hade jag en fruktansvärd dröm. Vi kom till BVC för kontroll och de gjorde ett hörseltest som visade att Lucy inte hörde något på höger öra. Visst blev vi oroliga men BVCsköterskan blev helt galen och började ringa akuten och skickade oss dit. Väl på akuten konstaterades det att Lucy hade en jättestor hjärntumör som påverkade bland annat hennes hörsel och som växte. Vi blev inlagda och läkarna sa att de inte visste om Lucy skulle överleva. Fyfan vilken skräck. Jag mådde såå dåligt när jag vaknade.

Drömmar kan verkligen vara något som sätter spår. Det var så verkligt och det kändes som om jag skulle gå sönder. Men när jag vaknade så låg min dotter bredvid mig och sov så sött. Lika oskadd och frisk som när jag somnade. Om jag hade trott på en gud hade jag tackat honom för att jag fått ett friskt och starkt barn och för att allt gått så bra hittills. Men jag får helt enkelt vara tacksam inför universum och vara glad över att det var min tur att få lite solsken i mitt liv.

Tacksamhet

Det blev lite feber igår för Lucy men det var också det enda och efter en alvedon lugnade det ner sig och hon somnade gott och sov som vanligt hela natten. Denna unge, hur ska vi våga skaffa en till när allt gått så felfritt med Lucy från start? Allt från förlossning till amning och sömn fungerar helt fantastiskt nu. Vi har såklart haft det kämpigt men absolut inte så kämpigt som jag trodde det skulle bli.
Jag tror att det blir mycket vad man gör det till. Jag gick in med inställningen att "så, nu kommer det en bebis och den kommer behöva min fulla uppmärksamhet dygnet runt nu ett par månader för att säkra amning, anknytning och trygghet. Ett tryggt, mätt och nöjt barn kommer förhoppningsvis snart att kunna sova ensam och ligga en stund för sig själv och leka." Och det stämde ju faktiskt. Det var jävligt i början, hormonerna sprutade ut ur öronen och vi grät och skrek alla tre, hunden var galen och vi var på väg att ge upp alltihop men jag tror att så blir det med vilken förändring i livet man än ställs inför. Ett kaos är alltid ett kaos, hur positiv en förändring än är!

Och positiv förändring var det. Jag brukar säga till folk att skaffa barn och bli mamma är det bästa jag gjort. Det har gjort mig lyckligare än någonsin. Jag tar hand om mig själv och utvecklas som människa tusen gånger bättre och mer än tidigare. Denna lilla människa kom in i vårt liv och innan det ens gick att urskilja en bebis där inne i magen så hade hon förändrat oss båda. Till det bättre. Jag älskar detta barn så oerhört mycket och jag är så tacksam över att få vara hennes förälder.