Framtiden är ljus. Och även om den inte alltid är ljus så är det som jag och Matty sa innan idag; att vad som än kommer i vår väg så klarar vi det.
När Lucy vilade passade jag på att plugga (läs; lyssna på kursboken och måla samtidigt). Min canvas som jag började måla för nån månad sen fick sig en total makeover och trots att jag är långt ifrån färdig så börjar jag känna mig nöjd med den. Och samtidigt lärde jag mig om specialpedagogikens historia. Om jag ändå hade fått lära mig på ett sätt som passar mig tidigare också. Då hade jag nog inte tappat lusten för att lära mig saker.
Närbild på en del av min målning
När vi ätit middag kraschade jag på soffan en stund och vaknar av en mjuk liten hand som klappar min kind. "Kappa mamma". Och sen en ganska mycket större hand som klappar min rygg. Detta fantastiska lilla barn och denna fantastiska man. Min fantastiska familj. Jag är tacksam över de varje sekund.