Jag försöker desperat att alltid se allting på den ljusa sidan, vara positiv och kämpa på men ibland brister jag också. Jag får påminna mig gång på gång om att livet inte är svart eller vitt.
"Jag tror jag har väntat för länge med att gråta"
Jag känner mig 2 ton lättare efter att ha gråtit men jag är fortfarande så jävla ledsen. Ledsen över våra förhoppningar och drömmar som känns så jävla avlägsna just nu. Ledsen över att livet inte alltid blir som en tänkt sig.
Och det är okej att vara ledsen över det. Det är okej att känna sorg. Det dödar mig inte och det gör mig inte svagare.