gråtmild mamma

Igår var en lång dag för Lucy som vägrade sova längre stunder under dagen. Antagligen för att det var så fruktansvärt varmt och hon behövde fylla på vätska titt som tätt. Hon sov iallafall inte mycket och var framåt kvällen extremt övertrött och ledsen och det var nästan omöjligt att trösta henne. När hon gråter och jag inte kan trösta så får jag ont i hela kroppen. Inte bara psykiskt ont utan det smärtar verkligen på riktigt. Jag ryser i hela kroppen och känner otrolig beundran för de föräldrar som kämpar sig igenom timmar av kolikgråt. Vilka kämpar. Jag klarar knappt av en minut av ihållande gråt. Efter en stund blir jag så frustrerad av att inte kunna trösta att jag bara vill ge upp. Jag är inte frustrerad på henne utan på mig själv och ledsen och besviken över att jag inte kan trösta mitt barn...

Till slut fick jag henne iallafall tillräckligt lugn för att hon skulle vilja amma och mellan gråtattackerna börjad hon äta och lugna ner sig. Jag taggade ner men var fortfarande frustrerad och ledsen och tänkte "hur ska jag orka detta?" Kände mig usel både för oförmågan att trösta och för att jag tänkte som jag tänkte och blev ännu mer ledsen.. Det är inte alltid en dans på rosor. 
Men så mitt i amningsstunden bara några minuter efter att jag tänkt som jag tänkt så tittar Lucy upp med gråtröda ögon och möter min blick. Hon släpper bröstet och spricker upp i världens största leende samtidigt som hon behåller ögonkontakten. Då började jag gråta.

Det var som om Lucy gav mig svaret på frågan jag tänkte en stund innan; anledningen till att jag kommer orka är p.g.a. henne. Hennes underbara leende, villkorslösa kärlek och stoltheten över att vara hennes mamma. Den kommer alltid överväga allt vi kommer gå igenom. 

Kommentera inlägget här :