Det är helt ofattbart att det nu snart gått 7 veckor sen vår lilla tjej kom till oss. Nu börjar det kännas som om hon alltid funnits hos oss och vi lär känna varandra mer och mer för varje dag. Hon tar upp det mesta av min vakna tid och resten lägger jag på att umgås med min man, min familj, laga mat, diska, städa och ta hand om mig själv och därför har inte utrymmet funnits till att blogga. Prioriteringar får man verkligen göra när man har en bebis. Kom på mig själv häromdagen med att överväga om jag skulle bajsa eller chansa på om jag skulle hinna diska medans hon sov. Vilka problem liksom.
Nu har vi iallafall gått igenom många av sakerna som alla småbarnsföräldrar upplever. Vi pratar bajs; färg på bajset, konsistens, ropar på varandra för att visa blöjan vi precis bytt för att det var ett roligt mönster.. Vi torkar kräk och går runt i kläder med intorkat kräks och ibland till och med bajs.. Vi har haft dagar när det enda vi pratat om har varit Lucy. Vi stafettlagar mat, vi äter i omgångar och vi pratar med bebisröst (till och med till varandra ibland när man glömt ställa om rösten). Vi sitter och bara stirrar på Lucy när hon sover, när hon pratar med oss eller med sina mobiler eller när hon stirrar tillbaka på oss. Jag är så oerhört tacksam över att vi varit båda hemma denna första tiden och att jag t.ex. haft hjälp när ammat varit det enda jag gjort. Speciellt under de första dagarna när jag hade babyblues och mjölkstas samtidigt.
Iallafall så börjar jag få in rutiner och börjar våga gå ut mer med Lucy så allt går framåt. Idag hann jag ju till och med blogga. Kommer ha som mål framöver att iallafall skriva en gång om dagen men helst oftare. Det är ju inte konstigt om jag inte hunnit och känner mig lite vilsen. Det är ju ett helt nytt liv man ska ställa in sig på.