Jag är på grund av bl.a. min ADHD periodvis fruktansvärt stresskänslig och lättpåverkad både av inre och yttre stress.
Vissa dagar blir jag till och med stressad av att duscha när det är för högt tryck på duschstrålen och då försöker jag verkligen att tagga ner men det är inte alltid jag kan. Vissa dagar är det bara för mycket och jag klarar inte ens de mest basic sakerna som att diska, laga mat, städa, prata med någon i telefon, handla eller ens se en film i lugn och ro och då får jag se mig besegrad. Inte nederlagsbesegrad och besviken utan mer se det som en bra grej, att kroppen fått nog och säger till mig på skarpen innan det går ännu längre och jag till slut ligger i sängen utslagen och utsliten.
Jag har ett starkt minne från när jag var liten och hade försovit mig till skolan en morgon och jag fick sån där stresspanik. När jag till slut gav upp och hulkande försöker förklara för mamma varför jag gråter så beskriver jag det som om "Det låter i huvet som om det är någon som skriker alla mina tankar jättehögt och jättesakta"
Vilken tur att jag hade och har en sån otroligt förstående och accepterande mamma som bara kramade mig och sa att "Du behöver inte gå idag"
Och plötsligt tystnade det där skrikandet och gråten slutade..