Nu sitter jag i soffan och tittar på min man när han steker kyckling och sjunger till tonerna av Ed Sheerans Thinking out loud, medan Selma står och tigger nedanför honom och jag kan inte låta bli att le och fälla en tår (såklart)
Det måste nog vara hormonerna som går bananas i kroppen i kombination med att jag är så jäkla trött trots massor av timmars sömn. Men ändå vet jag att det ligger mer än så bakom det.
Jag tror att jag äntligen känner riktig lycka, sån där innerlig lycka som tar över varje fiber och cell i kroppen. Sån där lycka man aldrig kan köpa för pengar.
På fredag har den lyckan varit här i Sverige hos mig i ett helt år.