Allt har förändrats men samtidigt har inget ändrats. Det är en sån obeskrivlig känsla och jag blir hjälplös inför den. Detta lilla barn, vårt barn som vi skapat tillsammans ligger nu här på utsidan. Så efterlängtad, så älskad. Jag är rädd, rädd att något ska hända denna lilla vackra människa, att något ska hända hennes pappa eller att något ska hända med vår relation. Jag känner mig så hjälplös, maktlös och liten och samtidigt ska jag vara någons mamma. Jag är fylld av kärlek, är tacksam och lycklig, nästan euforisk ena stunden och fylld av oro, sorg och övergivenhetskänslor den andra stunden. Jag är rädd för att göra fel och skada denna lilla fina underbara flicka samtidigt som jag vill lita på min egen förmåga att vara förälder. Alla frågor och känslor av hjälplöshet. "Akta nacken" "ska verkligen naveln vätska sig" "är hon för varm, för kall, sover hon för mycket eller för lite?" "Ska hon verkligen kräkas så mycket?" "Andas hon?"
Alla frågor och funderingar ekar i huvudet och blir som ett kaos. "Hur var det nu? Skulle hon ha kläder när hon sover?"
Kunde inte BB skickat med en manual?
Det är normalt att känna och tänka sådär. Hihi Det går över när ni landat lite. Kram! ❤️