Jag var lycklig trots att jag var mörbultad, ostadig, blödde och hade ont så var jag lycklig över att ha min bebis hos mig äntligen. Amningen fungerade någorlunda och allt kändes helt underbart.
Sen kom vi hem..
Hela livet hade förändrats under tiden vi varit borta men när vi kom hem så hade ingenting förändrats.. vi bara satt tysta på golvet en lång stund och tittade på vår dotter där hon satt i bilstolen och sov. Det kändes helt overkligt och konstigt. Snart vaknade hon till och ville äta. Min mjölk hade precis runnit till så tuttarna var stora som meloner och hårda som sten och gjorde fruktansvärt ont så det var svårt att amma, Lucy fick liksom inget grepp... Jag kommer ihåg hur jag satt i sängen med en gallskrikande hungrig Lucy liggandes i sängen, jag sitter bredvid och gråter och mina bröst läcker som såll över mig, sängen och Lucy. Jag går ner till apoteket för att köpa amningsnapp som jag hört man kan använda och försöker sen sätta på den och använda utan att lyckas för jag köpte för liten storlek... Jag gråter ännu mer och går sen för att köpa storleken större. Slänger med ett par bröstkupor i hård plast också för att testa. Tackar min intuition för det eftersom de där kuporna funkade och Lucy fick äntligen bra grepp om bröstet.
Samtidigt som detta så har jag extrem frossa p.g.a. mjölkstasen och är rädd varje sekund för att hon ska vakna och vilja ha mat. Jag kommer också ihåg hur jag grät i tvättstugan eftersom jag kom på att det kommer dröja innan vi båda kommer kunna hänga tvätt tillsammans och undrade om vi verkligen gjorde rätt i att skaffa barn. (Idag vet jag ju att det var det bästa vi kunde ha gjort) Jag grät för allt och tvivlade på att jag ville ha barn. Och sen brottades jag med skuldkänslor p.g.a. de tankarna.. Hormonrusningen är verkligen extrem de där första dagarna..
Vad jag vill med detta inlägget är att förbereda er blivande mammor som läser detta på att första tiden kan vara hemsk men samtidigt fantastisk. Det känns som om det inte är nån som berättar detta för en innan man får barn. Jag trodde jag var galen..
Jag vill även säga till de som upplevt eller upplever samma sak eller liknande att du inte är ensam! Det är jobbigt. Det är en livskris. Dock en bra sådan. Och går inte de där första dagarnas "babyblues" över så prata med BVC och få hjälp. Du förtjänar att må bra!