Jag har alltid haft lätt för att somna och väldigt svårt att vakna men sen Lucy föddes är det som om jag är förbytt och vaknar för minsta lilla ljud från henne (inte av annat dock, M hade fört värsta konversationen med mig häromnatten som jag inte har ett minne av 😂) Jag har fortfarande lätt att somna om som tur väl är så jag störs inte så mycket av att vakna, langa fram tutten, vänta på att hon ska bli färdigäten och somna om (brukar tyvärr få scrolla facebook och instagram på mobilen för att inte riskera att somna ifrån allt) Liggamning har funkat relativt bra för oss från allra första start så vi kör på det på nätterna och Lucy verkar nöjd med det.
Trots att hon gått upp bra i vikt och amningen funkar så kan jag ändå inte släppa oron för att hon inte ska gå upp tillräckligt när hon sover så länge i sträck på nätterna. Det är nog en sån där sak som kom med Lucy och som kommer sitta i mer än några år: oron för att något ska hända eller att jag ska göra något fel. Jag är nog inte ensam om detta men det pratas och skrivs sällan om det. Jag kan till och med oroa mig för att jag ska bryta av hennes tår när jag sätter på strumpor eller för att jag ska råka trycka in fontanellen när jag sätter på en mössa..
Aahh detta föräldraskap, both a blessing and a curse